Hussein Askary (Viceordförande, Belt and Road Institute in Sweden)
Trots att den har avfärdats grundligt av internationella experter, inklusive denna författare fortsätter berättelsen om ”Kinas skuldfälla” att dyka upp som en del av ett mantra i kampanjer mot Kina. Senast var det en svensk riksdagsledamot som tog upp det i Riksdagsdebatten som en del av vad han kallade ”Kinas aggressiva nykoloniala verksamhet i Afrika”. Medan effekten av denna berättelse hade minskat under de senaste åren i det globala syd, utan att påverka de allt fler länder som anslöt sig till Belt and Road Initiativet (BRI), upprepas den i väst för att mobilisera krafter som betraktar Kinas framgångsrika och fredliga uppgång som ett geopolitiskt hot.
Narrativet lanserades i 2018 av USAs Utrikesdepartement som en del av den första Trump regerings verktygslåda för att motverka Kinas inflytande. Enligt amerikanska medierapporter gav USA:s utrikesdepartement två studenter vid Harvard Universitetet i uppdrag att göra en studie med titeln ”Debt-book Diplomacy: China’s Strategic Leveraging of its Newfound Economic Influence and the Consequences for U.S. Foreign Policy” . Utrikesdepartementet informerade i maj 2018 amerikanska och internationella massmedier om rapporten och hjälpte till att marknadsföra den. I slutet av 2018 skröt utrikesdepartementet till och med i sin årsredovisning till USA:s kongress att ”Departementet fortsätter att informera om detta ämne och levererar ytterligare högpresterande material, inklusive: Harvard-studie varnar för farlig ’skuldfälla-diplomati’”. USA:s utrikesdepartement begärde mer finansiering för sådan verksamhet från Kongressen.
År 2021 svarade den amerikanska kongressen genom ”The Strategic Competition Act of 2021” att avsätta 300 miljoner amerikanska dollar varje år från 2022 till 2026 för detta ändamål (totalt 1,5 miljarder dollar). En stor del av finansieringen kommer enligt lagtexten att användas till ”stöd för lokala medier”, där det anges att ”utrikesministern, genom den biträdande utrikesministern för demokrati, mänskliga rättigheter och arbete och i samordning med administratören för USAs biståndsmyndighet United States Agency for International Development (USAID), ska stödja och utbilda journalister i undersökningstekniker som är nödvändiga för att säkerställa offentligt ansvar i samband med Belt and Road Initiative.”. I september 2021 avslöjade medier i Zimbabwe att USA:s ambassad i landet rekryterade och finansierade unga aktivister och journalister för att svartmåla Kinas investeringar i landet som skadliga för nationen. Detta gjorde det tydligt att anti-BRI-propagandan, med skuldfällan som främsta verktyg, gick på högvarv över hela världen. En USAID-finansierad NGO i Serbien skapade globala rubriker genom att hävda att cancerfrekvensen hade ökat i Smederevo, en stad där ett kinesiskt stålverk var verksamt. Hälsovårdsmyndigheterna i Smederevo ifrågasatte senare den information som den icke-statliga organisationen presenterat för internationella medier.
USAID:s roll när det gäller att finansiera smutskastningskampanjer mot Kina och BRI är väldokumenterad. USAID finansierar NGO:er både i USA och utomlands för att rekrytera och organisera begåvade ”unga ledare” och ”opinionsbildare” som pumpar både finansiering och desinformation om Kinas investeringar i den globala syd genom BRI. William & Mary’s Global Research Institutets så kallade informationslabb, AidData, är välkänt som en sådan USAID-finansierad källa till desinformation om BRI. Det är inte klart hur nedläggningen av USAID kommer att påverka kanaliseringen av de resurser som kongressen har anslagit till åtgärder mot Kina och BRI, men enligt vissa västliga medier är det ett hårt slag mot sådana åtgärder.
Det ironiska är att om USA hade använt dessa stora summor pengar för att göra gott i Afrika genom projekt för allmännyttiga ändamål i stället för att smutskasta BRI och Kina med desinformation, skulle USA ha uppnått en större mjuk makt (soft power) konkurrensen med Kina. Med 1,5 miljarder USD skulle USA till exempel kunna bygga 250 sjukhus av samma typ som det Kina-byggda Mahusekwa-sjukhuset för mödravård i Mashonaland i Zimbabwe, som kostade 6 miljoner USD. Samma belopp kan användas för att bygga 500 sjukhus på nivå tre, som Gachororo Hospital i Juja, Kenya, med en kapacitet på 200 bäddar. Ett sådant ”win-win”-tänkande tränger dock inte in i huvudet på beslutsfattarna i Washington, som är mättade av geopolitikens nollsummespel.
Det finns två sätt att hantera berättelsen om skuldfällan: det ena är att på ett systematiskt och pedagogiskt sätt visa på dess felaktigheter; det andra är att utveckla innovativa metoder för att finansiera infrastruktur längs BRI utöver det sätt som Kina framgångsrikt har gjort under de första tio åren. Det är en realitet att nationer, särskilt i utvecklingsländerna, är i stort behov av infrastruktur för att starta sin ekonomiska tillväxtpotential och upprätthålla den. Nationerna är trötta på biståndsprogram som har pågått i årtionden utan någon påtaglig förändring i deras försök att eliminera fattigdom och uppnå välstånd.
När det gäller den första punkten har författaren utvecklat en trestegsmetod för att avslöja felaktigheterna i berättelsen om skuldfällan, så att den kan tillämpas på alla länder som påstås vara offer för en ”kinesisk skuldfälla”. De tre stegen är undersökningar av sammansättningen av landets skuld, kvaliteten på landets skuld och slutligen källorna till finansiell instabilitet i landet. De exempel som används för att utveckla denna metod är kända fall som pekas ut av berättelsens skapare: Sri Lanka, Zambia, Kenya, Pakistan och Montenegro. De visar att det inte finns någon grund för att ge Kina skulden för de finansiella problemen i dessa länder.
När det gäller finansiering av infrastruktur i BRI-länderna är det absolut nödvändigt att fortsätta framgångarna med den kinesiska metoden med låga räntor och långfristiga lån, oavsett vad motståndarna säger. Som vi förklarade en artikel nyligen https://brixsweden.org/utvecklingslander-kan-sjalv-finansiera-sina-planer-under-nya-sidenvagen/?lang=sv , kan Kina ensamt inte fylla det gap på tiotals biljoner dollar som krävs för att utveckla modern infrastruktur i Asien, Afrika och Sydamerika. Andra aktörer måste träda fram och nya resurser måste samlas. För det första måste länderna utveckla nationella finansinstitut för att mobilisera lokala resurser genom nationella ”utvecklingsbanker”. Regionala utvecklingsbanker är också att rekommendera. Exempelvis har arabländerna i Gulfen mer än 4 biljoner USD i sina statliga investeringsfonder. De kinesiska finansmarknaderna kan också bli en källa till krediter, vilket har bevisats av de Pandabonds (Panda obligationer) som blir alltmer populära i utvecklingsländerna. Dessutom kan bilaterala utvecklingsfonder mellan borgenärer och gäldenärer skapas där en liten del av gäldenärslandets naturresurser kan utnyttjas för att generera krediter från finansinstitut i borgenärsländerna. Förutom Kinas uppgång är BRI en av de stora framgångssagorna under 2000-talet. Den måste främjas och försvaras mot illasinnade och geopolitiskt motiverade attacker som ”skuldfällan”-berättelsen.
Relaterad:
Avslöja ”kinesiska skuldfällan” narrativet i tre enkla steg!
Utvecklingsländer kan självfinansiera sina planer under Nya Sidenvägen!