Ong Tee Keat, tidigare transport Minister av Malaysia, Ordförande för Belt and Road Initiative Caucus for Asia Pacific (BRICAP).
Engelska versionen publicerades på Voice of South China Sea.
Medan Donald Trump väntar på att de länder som påverkas av hans ”ömsesidiga tullar” ska söka bilaterala förhandlingar med honom under den 90 dagar långa respiten, ses president Xi Jinpings statsbesök i Vietnam, Malaysia och Kambodja allmänt som ett starkt stöd för det robusta partnerskapet mellan Kina och ASEAN.
I Malaysias fall är Xis ömsesidiga besök hos premiärminister Anwar Ibrahim och den malaysiska monarken i sig en triumf för det eskalerande politiska förtroendet mellan de två länderna. Det har verkligen varit ett eldprov för Malaysia att gå från det omfattande strategiska partnerskap som utvecklades under Najibs styre 2013 till det gemenskapssamarbete med en delad framtid som den Anwar-ledda koalitionen på andra sidan mittgången kommer att ha 2023.
Ur den malaysiska allmänhetens perspektiv kan principerna för en gemenskap med en delad framtid låta alltför djupgående för att kunna förstås, men Kinas vänliga gärningar när det gäller att skicka medicinska förnödenheter och vacciner för akut användning i Malaysia när coronaviruset bröt ut är fortfarande djupt inristade i folkets minne. Nödinsatsmekanismen, som innebär att man gemensamt tar itu med folkhälsokriser i regionen, är ytterligare ett tecken på Kinas engagemang för att bygga Sidenvägen för hälsa i Sydostasien. Detta banade väg för att främja det övergripande strategiska partnerskapet mellan Kina och ASEAN 2021 och därefter vattendelarpartnerskapet Community With A Shared Future (en gemenskap för delad framtid) med Malaysia. Båda framstår som en efterlängtad triumf för Kinas grannskaps diplomati.
Mot en sådan optimistisk bakgrund skickade Xis ord om att bekräfta Kinas förnyade strävan efter ”nya gyllene 50 år” i Kuala Lumpur en stark signal om stöd inte bara till värden, utan också till hela regionen som drabbades hårdast av Trumps strafftullar. Den osäkerhet som Trumps vilda västern tullar ger upphov till är väl förberedd för att kasta världen i oordning. Det svårvunna regelbaserade globala handelssystemet är i fara när han totalt ignorerar Världshandelsorganisationens (WTO) reglerande roll. Aldrig tidigare har den globala frihandeln påverkats av ett så ensidigt införande av tullar, land för land, under förevändningen att man vill stoppa handelsunderskottet. Detta är liktydigt med att förklara handelskrig mot hela världen.
Det satte ekonomier av varierande storlek på ett aldrig tidigare skådat prov. Av ASEAN:s medlemsländer har de tre minst utvecklade länderna, Kambodja, Laos och Myanmar, belagts med utomordentligt höga tullar på 49 %, 48 % respektive 44 %. Malaysia är inte heller förskonat. Malaysia, som har haft goda handelsförbindelser med USA, är bland de första att föras upp på den amerikanska administrationens ”Dirty 15”-lista, vilket påstås bero på att landet har ett stort handelsöverskott gentemot Washington.
På grund av USA:s geopolitiska agenda att omringa och isolera Kina kan ASEAN:s medlemsländer med geografisk närhet till Kina inte längre utnyttja strategin ”Kina + 1” för att kringgå de tidigare amerikanska tullarna som riktades specifikt mot Kina. Leverantörskedjor som kamouflerar stora volymer kinesiska varor som omlastas genom Sydostasien för att undvika de befintliga tullarna möter nu motvind i form av ”ömsesidiga tullar”. Enkelt uttryckt får värdländerna nu bära de praktiska indirekta skadorna, medan Kina förblir det främsta målet i USA:s tullspel.
ASEAN, USA:s fjärde största handelspartner, som har mer än 13% av sin export till den amerikanska marknaden 2024, måste tydligen förbereda sig på att dess robusta handel på över 476,8 miljarder USD med USA kommer att få sig en rejäl omgång stryk. Washington, som är den viktigaste källan till investeringar i ASEAN, ser dessutom ut att ha tillräckliga verktyg för att med vapenmakt tvinga respektive ASEAN-medlemsstat till underkastelse, särskilt när de förväntas förhandla individuellt med USA om tullvillkoren. Detta kommer att leda till att de berörda ASEAN-medlemsstaterna berövas den hävstångseffekt som kollektiv förhandlingsstyrka på ASEAN:s vägnar innebär.
Under sådana fientliga omständigheter är det mycket troligt att ASEAN inte har råd att gå i konfrontation med vedergällningstullar. ASEAN:s relativt milda kollektiva avsikt att söka en ”uppriktig och konstruktiv dialog” med Washington för att ta itu med de handelsrelaterade problemen är förståeligt nog ett försonande svar som syftar till att inte reta upp alltför många i Washington.
Med tanke på den rådande oförutsägbarheten i Trumpadministrationen, som kännetecknas av hans transaktionsnormer, kan ingen någonsin förutse hur de bilaterala förhandlingarna kommer att se ut framöver. Men en sak är säker, det kommer att öka respektive ASEAN-medlemsstats sårbarhet för USA:s vanemässiga och konsekventa försök att alienera Kina från sina grannar. I slutändan handlar valet sannolikt om vilken handelspartner som ASEAN:s medlemsländer skulle ha störst nytta av i deras direkta geopolitiska konkurrens. Peking eller Washington?
Det är uppenbart att det befintliga partnerskapet mellan Kina och Asean, genom driften av befintliga plattformar som frihandelsområdet mellan Kina och Asean (CAFTA) och det regionala övergripande ekonomiska partnerskapet (RCEP), har en konkurrensfördel gentemot sin rival när det gäller handelsvolym.
I slutändan är det sannolikt Kinas mjuka makt som gör skillnad och som försäkrar grannländerna om förutsägbarhet och stabilitet i hanteringen av deras relationer och samarbete. Om man håller sig till de verkliga behoven och prioriteringarna hos tillväxtekonomierna i ASEAN kan inget land någonsin bortse från betydelsen av vänskap mellan grannar och multilateralt samarbete inför gemensamma utmaningar. I synnerhet när den grundläggande överlevnaden ifrågasätts. Detta går utöver ren ekonomisk utdelning. Dessutom är de enda möjliga förmåner som de drabbade ASEAN-medlemsstaterna kan förvänta sig att få från USA en kompromissad tullsats som fortfarande kommer att påverka deras produkters säljbarhet. Detta kommer att försätta ASEAN i en position där ingen vinner.
I detta sammanhang är Kinas ideal om att bygga en ”gemenskap med en delad framtid” utan tvekan en stark vädjan till utvecklingsländerna. Det förkroppsligar ett samordnat krisberedskapssystem, rotat i multilateralt samarbete, i kristider. Inget kortsiktigt quid-pro-quo över tulloron skulle någonsin kunna uppväga ett sådant imperativ i de efterföljande tullförhandlingarna, om några.
Som Xi angav i en signerad artikel som publicerades i malaysiska medier före hans ankomst till Kuala Lumpur, markerade beslutet om att bygga upp den kinesisk-malaysiska gemenskapen med en gemensam framtid ”en ny milstolpe i de bilaterala förbindelserna”. Även om Xi med sina ord syftade på Kinas relationer med Malaysia i sig, ger budskapet anledning till eftertanke i hela regionen eftersom den ”nya milstolpen” utgör en framgångsmodell för andra att ta efter, samtidigt som den ger ny fart åt den regionala utvecklingen och stabiliteten i Sydostasien.