Av Stephen Brawer, Ordförande för Belt and Road-Institutet i Sverige.
Trots den pågående handelskonflikten mellan Kina och USA har möjligheterna till handels- och affärssamarbete mellan EU och Kina inte ökat i den utsträckning som förväntats. Detta beror på att övergången till större strategiskt oberoende för EU präglas av en komplexitet av faktorer, många av dem osynliga och till och med dåligt förstådda.
Det står klart att de europeiska marknaderna blir alltmer beroende av goda bilaterala handelsförbindelser med Kina. På grund av Vita husets politik att införa strafftullar på sina handelspartner kan EU och Kina komma att se en ökad handel inom en snar framtid, och mycket möjligt även på längre sikt. Man måste dock inse att det finns en osynlig och ouppskattad verklighet i form av den spekulativa finansbubbla som ligger bakom den växande instabiliteten i EU:s och USA:s ekonomier. Detta problem, som inte kunde hanteras ordentligt under den globala finanskrisen 2008, har bara ökat i form av obetalbara spekulativa skulder. Även EU:s centralbanker är indragna i denna spiral av spekulativa skulder.
Deras lösningar med att helt enkelt höja och sänka räntorna för att bekämpa inflationen kommer inte att fungera, varken på kort eller lång sikt. I stället måste man återgå till Glass-Steagall-reglerna som infördes under USA:s förre president Franklin Roosevelt för att på laglig väg skilja mellan affärsbanker och investmentbanker. Det finns ingen annan rimlig eller kompetent politik för att eliminera denna massiva spekulativa skuld i systemet.
Men bankerna i London och på Wall Street kommer inte att gilla eller acceptera denna politik frivilligt.
De västerländska centralbankerna, under vilka endast privata tillgångar skyddas, måste också ersättas av nationella banker, som kommer att fördela krediter till privata banker baserat på folkets allmänna intressen och det gemensamma bästa. Dessa krediter kommer att utfärdas av nationalbanken till de privata bankerna för att främja verklig produktion och fysisk infrastruktur.
Detta kallas för ”fysisk ekonomi” och har av Belt and Road Institute i Sverige kallats för ”Belt and Road Economics”. Dessa idéer om fysisk ekonomi kan spåras direkt tillbaka till den tyske filosofen och universalgeniet Gottfried Wilhelm Leibniz, och i modern västeuropeisk historia till den amerikanske ekonomen Lyndon Larouche.
Kina har arbetat enligt dessa principer inom sina egna politiska och ekonomiska beslutsfattande organ sedan de historiska förändringar som inleddes under den framlidne ledaren Deng Xiaoping i början av 1980-talet. Kinas historiska utveckling under de senaste drygt 40 åren vilar på socialism med kinesiska särdrag. Dessa särdrag är dock av liknande karaktär som det som ovan har identifierats som fysisk ekonomi och nationell bankverksamhet. Sådana teorier återspeglas också i det historiska initiativ som president Xi Jinping lade fram 2013 – Belt and Road Initiative.
Även om Kina och EU skulle kunna uppnå en positiv utveckling på grund av USA:s tullar mot sina handelspartner, kommer det inte nödvändigtvis att leda Europa i rätt riktning för global fred och utveckling som förkroppsligas i BRI och andra initiativ, såsom Global Development Initiative, Global Security Initiative och Global Civilization Initiative. Därför ser vi ett schizofrent beteende från EU:s sida när man söker bättre ekonomiska handelsrelationer med Kina, samtidigt som man efterlyser en massiv militär upprustning för att försvara sig mot ”rysk och kinesisk aggression”.
Detta ämne togs också upp vid Belt and Road Institutes senaste webbinarium i Sverige på temat ”EU at the Crossroads”. Fortsatt stabilitet och hållbarhet i Kina tillsammans med det globala Syd, tack vare BRI och BRICS, är den rätta riktningen för världsfred och utveckling. Det kommer att fortsätta att vara perspektivet och målet för Belt and Road Institute i Sverige för 2025 och under överskådlig framtid.