Av styrelsen för Belt and Road Institute i Sverige
Kinas regering ha satt upp slutet av år 2020 som tidsgräns för när den absoluta (extrema) fattigdomen skall vara borta från Kina. Den 23 november tillkännagav myndigheter i Kinas sydvästliga provins Guizhou att de hade lyft de sista återstående 9 länen i deras provins ur den absoluta fattigdomen. ”Detta betyder att all de 832 registrerade fattiga länen i Kina har skakat av sig fattigdomen”, rapporterade Xinhua. Vid slutet av 2019 var det fortfarande 52 län i hela Kina på fattigdomslistan. ”Tidigare i denna månad var det alla fattiga län i Xinjiangs autonoma Uigur-region, Guangxis autonoma Zhuangregion, Ningxias autonoma Huiregion, liksom provinserna Yunnan, Sichuan och Gansu som förklarades vara ur fattigdomen”, tillade Xinhua. När nu Guizhou rapporterar samma sak har det nationella målet nåtts.
En ledare i Global Times den 24 november firade och förklarade Kinas historiska framgång i tre huvudpunkter: ”För det första har Kina möjlighet att koncentrera sina resurser på stora uppgifter med strikt efterlevnad av beslut och förbud” stod det. För det andra rapporterade man att “med utgångspunkt från lokala förhållanden hjälpte vi folk att flytta från avlägsna bergsområden som inte är lämpliga att bo i. Omflyttningen löste överlevnadsproblemen för många människor”. Den tredje och mest betydelsefulla punkten var industrialiseringsprocessen. Ledaren slog fast att: “För det tredje har Kina minskat fattigdomen med hjälp av industriell utveckling. Det har varit den mest direkta effektiva åtgärden för att erbjuda långsiktiga lösningar för fattiga platser. Nuförtiden har många platser runt om i världen fortfarande problem med fattigdom. Också i utvecklade kapitalistiska länder finns det stora mängder människor som lever under förlamande omständigheter. Kapitalismens natur att göra vinst till varje pris styr många länder att inte göra fattigdomshjälp till en av sina högsta prioriteter.”
Global Times betonade att elimineringen av absolut fattigdom inte betyder att problem med fattigdom inte kommer att finnas längre. ”När allt kommer omkring är ’fattigdom’ ett relativt begrepp”, skrev tidningen och lade till att ”när nu absolut fattigdom på grund av detta officiellt kommer att anses vara eliminerad, kommer Kinas definition på fattigdom gradvis att vidgas.” Nästa mål kommer att “uppgraderas från att uppnå grundläggande existensbehov till att leva ett hyggligt liv. Detta kommer att inkludera tillgång till rent dricksvatten, bättre hälsovård och utbildning.”
En ny måttstock för eliminering av fattigdom
Den tredje punkten i Global Times ledare är särskilt viktig eftersom den omdefinierar frågan om extrem fattigdom och dess lösningar. Ett problem med att översättningen av de allmänna definitionerna av fattigdom till inkomst inte räcker. Världsbanken definition på “extrem fattigdom” definierad som en inkomst under den internationella fattigdomsgränsen på 1,90 amerikanska dollar per dag kan vara missledande. Det kinesiska måttet ligger närmare FN:s eftersom det definierar ”absolut fattigdom” som ett ”tillstånd som karakteriseras av att ha allvarlig brist på grundläggande mänskliga behov, inklusive mat, säkert dricksvatten, sanitetsmöjligheter, hälsa, tak över huvudet, utbildning och information”. Det beror inte bara på inkomst utan också tillgång till olika tjänster (FN:s rapport 1995 till Världstoppmötet för Social Utveckling).
Kinas mirakel att lyfta 850 miljoner människor ur absolut fattigdom har byggt på tre årtionden av otrolig industrialisering genom statliga investeringsprojekt i städer och landsbygd, jätteprojekt för transporter, vatten, elproduktion, rymdteknik och vetenskaplig forskning. Inom denna korta tidsrymd har Kina lyckats bygga en industriell och vetenskaplig kapacitet utan motstycke i världshistorien. Mellan 1987 och 2017 genomförde Kina den största urbaniseringsprocessen (den organiserade interna omflyttningen) som setts i mänsklighetens historia. Under denna period ökade urbaniseringsgraden från 24 procent till 58 procent och överträffade genomsnittet i världen på 54 procent, enligt Världsbankens Världsutvecklingsindikatorer. Dessutom lever 27 procent av stadsbefolkningen i städer med mer än en miljon invånare. Kinas Bruttonationalprodukt (BNP) per capita växte 13 gånger mellan 1992 och 2017 från 1.300 dollar upp till det globala genomsnittet på 16.800 dollar. Detta är oöverträffat i modern historia. Världens genomsnittliga BNP växte enbart tre gånger under samma period. Barnbegränsningspolitiken mellan 1979 och 2015 drog ned tillväxttakten till under det globala genomsnittet. Däremot har Kinas massiva investeringar i utbildning av befolkningen haft en betydande roll för utvecklingen. Det kan förstås från det faktum att andelen av befolkningen som börjar högre utbildning har ökat från tre procent (1992) till 52 procent (2019). Detta var en avgörande faktor för det ekonomiska miraklet och dess uthållighet.
Lärdomar för Afrika
Med utgångspunkt från sina egna erfarenheter har Kina helt korrekt pekat ut tre ”flaskhalsar för Afrikas utveckling”. De är: 1. Avsaknad av infrastruktur, 2. Brist på kredit och 3. Brist på utbildad arbetskraft. President Xi Jinping tog upp detta i sitt tal på toppmötet för FOCAC i Johannesburg år 2015. Han klargjorde hur Kina kommer att ta itu med dessa flaskhalsar. Xi sa: “För att bygga ett mångsidigt strategiskt och delaktigt partnerskap för Kina-Afrika, kommer Kina att genomföra tio samarbetsplaner med Afrika under de kommande tre åren. Under ledning av principerna av regeringsstyrning, företagen som genomförare, marknadsförfaranden och win-win-samarbete, kommer dessa planer att åtgärda dessa flaskhalsproblem som håller tillbaka Afrikas utveckling, nämligen otillräcklig infrastruktur, brist på yrkesutbildad personal liksom på finansiering, så att Afrikas industrialisering och modernisering av jordbruket accelereras till dess man uppnår en självbärande utveckling.
Som BRIX beskrev i december 2019 i specialrapporten om Belt and Road Initiative, kan Afrika utrustas fullständigt med verktygen för sin egen utveckling och ta lärdom av erfarenheterna från Kinas, som på 1960-talet var fattigare än många afrikanska länder, och göra slut på fattigdomen med en industrialiseringspolitik.
Den nya måttstocken som Kina skapat och framgångsfullt bevisat att den fungerar, borde vara ämne för djupgående studier för internationella fackorgan och av nationer engagerade i framtagandet av planer för att nå det främsta av 2030-målen för hållbar utveckling, som är Noll fattigdom.