Thomas Karlsson*
Denna artikel är översatt från engelska. Originalet publicerades i China Today.
Många européer följer utvecklingen i relationerna mellan Kina och USA med försiktig förväntan. Det som oroar Europa mest är inte abstrakt geopolitik, utan stabiliteten i den internationella handeln. Basen för Europas industri, livsmedelssystem och ekonomiska återhämtning är fortfarande djupt beroende av fungerande globala leveranskedjor och stabila energimarknader.
Stängandet av Hormuzsundet har därför blivit mer än en regional säkerhetsfråga. För europeiska beslutsfattare och företag ses det alltmer som en möjlig flaskhals som kan utlösa inflation, osäkerhet i livsmedelsförsörjning och industriell avmattning.
Rapporteringen kring förberedelserna inför toppmötet mellan Trump och Xi Jinping den 13–15 maj antyder att USA främst fortsatt fokuserar på handelsförhandlingar och strategisk konkurrens, samtidigt som regional instabilitet kopplad till Iran och sjöfartssäkerhet fortsätter att skapa osäkerhet på de globala marknaderna.
Trots detta är Europas förhoppningar inför mötet stora. Förbättrade handelsrelationer mellan Kina och USA skulle gynna Europa betydligt genom att minska osäkerheten i de globala leveranskedjorna och återställa investerarnas förtroende. Mer övergripande hoppas många européer att de två stormakterna kan gå bortom ett snävt fokus på tullar och strategisk rivalitet och i stället utveckla en samarbetsagenda som kan stabilisera det internationella ekonomiska systemet.
Tre viktiga frågor
För att förstå vad som står på spel måste vi betänka tre viktiga faktorer.
För det första transporterar Hormuzsundet omkring en fjärdedel av världens sjöburna oljehandel, tillsammans med stora mängder flytande naturgas och gödselmedel. FN:s konferens för handel och utveckling (UNCTAD) varnar för att störningar i regionen redan har pressat Brentoljan över 90 dollar per fat, vilket ökar riskerna för stigande energi-, frakt-, gödsel- och livsmedelspriser.
För det andra är Europas handelsrelationer med Kina fortfarande omfattande trots ökande geopolitiska spänningar. EU:s import från Kina uppgick till 559 miljarder euro år 2025, medan EU:s varuexport till Kina nådde 360 miljarder euro, vilket gör Kina till en av EU:s största handelspartners. Relationerna omfattar maskiner, bilar, kemikalier, elektronik och i allt högre grad grön teknologi såsom batterier och utrustning för förnybar energi. Europeiska företag har dessutom över tid investerat mer än 150 miljarder dollar direkt i Kina. Detta täta nätverk av leveranskedjor och investeringar innebär att politiska förändringar på någon sida snabbt kan få breda systemeffekter.
För det tredje har artificiell intelligens (AI) blivit den centrala teknologiska frontlinjen som formar ekonomisk och strategisk konkurrens. Enligt Stanford HAI:s AI Index Report 2026 uppgick privata AI-investeringar i USA till cirka 285,9 miljarder dollar under 2025, långt över de cirka 12,4 miljarder dollar som registrerades i Kina under samma period. Samtidigt avancerar Kina snabbt inom AI-tillämpningar och infrastruktur. AI-relaterade produkter blev en ny motor för exporttillväxten i april 2026, samtidigt som praktiska tester av 6G-teknologi godkänts för att stärka framtida konkurrenskraft. När AI i allt större utsträckning påverkar produktivitet, militära förmågor och globala teknologistandarder blir fördelningen av investeringar och innovationskapacitet en avgörande faktor för framtida ekonomisk makt.
En normalisering av handeln mellan Kina och USA skulle minska osäkerheten i världsekonomin. Enligt Världshandelsorganisationen uppgick den globala handeln med varor och kommersiella tjänster till 34,65 biljoner dollar år 2025, en ökning med sju procent. Även måttliga förbättringar i relationerna mellan Kina och USA skulle därför kunna skapa betydande positiva spridningseffekter. Europa skulle indirekt gynnas genom lägre risker inom sjöfarten, stabilare energipriser och starkare investerarförtroende.
Ett sådant scenario skulle också stärka logistiken över Eurasien. China-Europe Railway Express genomförde 5 460 tågresor och transporterade 546 000 TEU under första kvartalet 2026, vilket motsvarar ökningar på 29 respektive 22 procent jämfört med året innan. Om denna utveckling fortsätter kan järnvägstransporter bli en viktig stötdämpare för Europa fram till 2031, särskilt när sjövägar påverkas av geopolitiska störningar.
Bortom nollsummelogik
Allt fler européer ser Kina inte bara som en handelspartner, utan också som en stabiliserande kraft i världsekonomin. Kinas fokus på infrastruktursammanlänkning, långsiktig industriplanering och diplomatiskt engagemang erbjuder ett alternativ till konfrontation präglad av nollsummelogik. Den snabba expansionen av järnvägsförbindelser över Eurasien illustrerar detta. Fraktrutter mellan Kina och Europa förändrar den kontinentala handeln genom att korta transporttider, diversifiera logistiska kanaler och fördjupa det ekonomiska ömsesidiga beroendet över Eurasien.
För Europa representerar dessa järnvägskorridorer mer än bara kommersiell effektivitet. De symboliserar möjligheten till en mer sammanlänkad eurasisk framtid där ekonomisk integration minskar incitamenten för konflikt. På så sätt blir själva sammanlänkningen en form av fredsbyggande.
Under 1900-talet drevs teknologisk konkurrens ofta av militär rivalitet och nationell prestige. Idag kan en annan väg vara möjlig. Många européer föreställer sig i stället en samarbetsmodell inspirerad av CERN, Europeiska organisationen för kärnforskning, där forskare från flera nationer gemensamt utvecklar kunskap som en offentlig nyttighet för mänskligheten.
Om USA, Kina och Europa utvecklar isolerade AI-block riskerar varje sida att duplicera kostnader, begränsa kunskapsutbyte och bromsa den övergripande innovationstakten. Genom samarbete via gemensamma forskningsplattformar, standardiserade säkerhetsprotokoll, akademiska utbyten och gemensamma investeringsmekanismer skulle den globala produktivitetstillväxten istället kunna accelerera kraftigt.
Kina skulle gynnas av internationella vetenskapliga ekosystem och ökat förtroendeskapande. USA skulle kunna behålla sitt innovationsförsprång samtidigt som kostnader delas. Europa skulle vinna större strategisk autonomi genom att aktivt delta i AI-utvecklingen istället för att enbart importera teknologi utvecklad på andra håll.
Detta är viktigt eftersom AI inte bara är ännu en kommersiell teknologi. Det håller på att bli en generell infrastrukturteknologi jämförbar med elektricitet eller internet. Produktivitetsvinster från AI-assisterad medicin, logistik, utbildning, klimatmodellering och vetenskapliga upptäckter kan höja den globala levnadsstandarden under flera decennier framöver.
Europas förhoppningar inför Kina–USA-toppmötet är därför tydliga. Mötet bör bidra till att stabilisera situationen kring Hormuzsundet och stärka stabiliteten i den internationella handeln. Det världen behöver är inte ett nytt teknologiskt kapplöpningstillstånd, utan ett CERN-liknande ramverk för AI-samarbete. I en sådan struktur skulle AI kunna utvecklas inte bara som en konkurrensteknologi, utan som en offentlig nyttighet i tjänst för en global gemenskap med en gemensam framtid.
*THOMAS KARLSSON är forskare och styrelseledamot vid Belt & Road Institute in Sweden