Del Två
Av Hussein Askary (Belt and Road-Institutet i Sverige)
Det är omöjligt att skilja Kinas utrikespolitik från dess ekonomiska politik. Kinas roll i världen har vuxit i proportion till dess ekonomiska tillväxt och utveckling. Kina ser dock sin egen utveckling och stabilitet som beroende av ekonomisk utveckling och stabilitet på andra håll i världen, och sin handel som beroende av sunda marknader och ekonomiska partners. Detta har sina rötter i Kinas politiska filosofi där harmoni, fred och stabilitet är samhällets lag, inte det ondskefulla nollsummespelet och djungelns lag, eller imperialistisk frihandel under pistolhot. För västvärlden att projicera sina egna erfarenheter och metoder på Kina som ett av flera imperier insvepta i en Hobbesiansk kamp mellan alla mot alla skulle vara ett stort misstag, en källa till instabilitet och en fara för världsfreden.
Kina planerar och beräknas bli världsledande ekonomiskt och på många avancerade områden inom vetenskap, teknik och till och med kultur, vilket rapporterades i del ett av denna artikelserie. Kina har dock inte för avsikt att ersätta USA eller någon nation eller grupp av nationer som hegemon. Detta bör välkomnas snarare än mötas med oro. Den så kallade ”Thukydides-fällan” är, förutom att den är historiskt bristfällig, en skapelse av fantasin i ett angloamerikanskt tankesätt. Den bör inte projiceras på det kinesiska tänkesättet. Dessutom är världen inte ett mekaniskt urverk och dess upp- och nedgångar genom historien har varit resultatet av handlingar som grundats på specifika idéer och filosofier och på hur en nation och dess ledare uppfattar sig själva och världen omkring dem. Att förstå Kina ur ett kinesiskt perspektiv är därför av yttersta vikt under de kommande årtiondena av det som väntas bli det ”asiatiska århundradet” med Kina i centrum.
Konceptuellt ramverk: En gemensam framtid för mänskligheten(A Community of a Shared Future for Mankind)
Precis som vi gjorde i del ett av denna artikelserie om slutsatserna och konsekvenserna av Kinas kommunistiska partis (KKP) 20:e nationella kongress som hölls i oktober 2022, där vi definierade några av de begrepp som verkar ledande för Kinas styrning och utveckling, är det viktigt att förklara några av de viktiga begrepp som det kinesiska ledarskapet använder för att uttrycka Kinas utrikespolitik. Ett av de mest använda och viktigaste av dessa är ”en gemensam framtid för mänskligheten” (”A Community of a Shared Future for Mankind). Detta uttryck gjordes till en del av KKP:s officiella material av president Xi i hans rapport till KKP:s 19:e nationella kongress i oktober 2017. Tidigare samma år, i januari 2017, gjorde Xi detta uttryck internationellt känt i sitt huvudanförande under World Economic Forum i Davos i Schweiz. Uttrycket antogs i minst två olika FN-resolutioner: Första gången i mars 2017, när FN:s råd för mänskliga rättigheter under den 34:e sessionen antog resolutioner om ”Frågan om förverkligandet i alla länder av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter”, detta enligt Su Xiaohui och andra gången i november 2017, när FN:s första utskott för nedrustning och internationell säkerhet vid FN:s generalförsamlings 72:a session godkände två resolutionsutkast om förebyggandet av en kapprustning i yttre rymden. Båda resolutionerna antog idén om att forma ”en gemenskap med en gemensam framtid för mänskligheten”. Idén skrevs för första gången in i FN:s säkerhetsresolutioner.
Enkelt uttryckt innebär begreppet ”en gemensam framtid för mänskligheten” att ingen nation kan utvecklas och blomstra isolerat och att den inte bör berika sig själv på andras bekostnad. Kinas välstånd kan bara garanteras om andra nationer också är välmående, när global fred och säkerhet förverkligas och när fattigdomen elimineras globalt. Detta utgör också en del av de kinesiska traditionen, vilken betraktar mänskligheten som en enda familj.
I sin rapport till KKP:s 20:e nationella kongress sade Xi Jinping följande: ”Att bygga en mänsklig gemenskap med en gemensam framtid är vägen framåt för alla världens folk. En gammal kinesisk filosof konstaterade att ”alla levande varelser kan växa sida vid sida utan att skada varandra, och olika vägar kan löpa parallellt utan att störa varandra”. Endast när alla länder strävar efter det gemensamma bästa, lever i harmoni och samarbetar med ömsesidig nytta som mål kommer det att finnas ett hållbart välstånd och garanterad säkerhet. Det är i denna anda som Kina har lagt fram det globala utvecklingsinitiativet och det globala säkerhetsinitiativet, och landet är redo att samarbeta med det internationella samfundet för att omsätta dessa två initiativ i handling.”
När det gäller vad som inte ligger i Kinas intresse och en gemenskap för en gemensam framtid för mänskligheten förklarade Xi: ”I sin strävan efter modernisering kommer Kina inte att beträda den gamla vägen av krig, kolonisering och plundring som vissa länder har slagit in på. Denna brutala och blodiga väg av berikning på andras bekostnad orsakade stort lidande för befolkningen i utvecklingsländerna. Vi kommer att stå fast på den rätta sidan av historien och för främjandet av mänsklig utveckling. Med fred, utveckling, samarbete och ömsesidig nytta som mål kommer vi att sträva efter att skydda världsfreden och utvecklingen i världen samtidigt som vi strävar efter vår egen utveckling, och genom denna kommer vi att ge ett ytterligare större bidrag till fred och utveckling i världen ”
Den kinesiska utrikespolitikens förutsägbarhet
Det är nästan omöjligt att skilja Kinas utrikespolitik från dess ekonomiska politik, både den interna och den externa. Detta gör det mycket lättare att förutse och hantera Kinas utrikespolitik. Den bygger inte på någon mystisk ideologisk fantasi utan på tydliga principer och metoder. Enligt George Yeo, tidigare minister i Singapore och forskare vid Lee Kuan Yew School of Public Policy, är Kinas utrikespolitik mycket lätt att förutsäga, ”eftersom den är helt rationell” och bygger på Kinas moderna historia och utveckling, som likt en öppen bok finns tillgänglig för alla att läsa och ta del av.
Dessa principer och metoder beskrevs tydligt vid KKP:s 20:e nationella kongress vilken nyligen ägde rum. I sin rapport till nationalkongressen konstaterade president Xi Jinping följande:
”Kina är fast beslutet att skydda det internationella systemet med Förenta Nationerna i centrum, den internationella ordningen som stöds av internationell rätt och de grundläggande normer som styr de internationella förbindelserna och som bygger på FN-stadgans syfte och principer. Kina motsätter sig alla former av unilateralism och bildandet av block och exklusiva grupper som riktar sig mot vissa länder.”
Kina har inte för avsikt att uppfinna hjulet för internationella relationer på nytt och har inte för avsikt att, som många västerländska analytiker tror, skapa en ny världsordning som är utformad för att passa Kinas egna intressen. Den svårvunna FN-stadgan är den grundläggande lågpunkten. Detta har varit Kinas traditionsenliga policy sedan 1950-talet då man införde de ”fem principerna för fredlig samexistens”.
Kinas utrikespolitik gentemot Afrika är ett tydligt exempel på konceptet ”fred genom ekonomisk utveckling”. Betraktade ur denna synvinkel tar sig definitionerna ”nationellt egenintresse” och ”nationellt säkerhet” helt andra former.
Multilateralism – inte multipolarism
Xi sade vidare: ”Kina arbetar för att se till att multilaterala institutioner som WTO och APEC bättre spelar sina roller, att samarbetsmekanismer som BRICS [Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika] och Shanghais samarbetsorganisation (SCO) får ett större inflytande och att tillväxtmarknader och utvecklingsländer är bättre representerade och ges större inflytande i globala frågor.”
Den idé om multilateralism som Kina ger uttryck för är inte avsedd att vara en värld med antagonistiska och rivaliserande poler eller vad vissa kallar en multipolär värld. Multilateralism innebär en kollektiv ansvarskänsla och samarbete mellan makter, t.ex. när det gäller frågor kring fredsbevaring eller bekämpning av pandemier. Bipolaritet eller multipolaritet innebär en konflikt mellan block och allianser som försöker underminera eller till och med förstöra varandra. Det kalla kriget efter andra världskriget är ett bra exempel. Världen står inför ett sådant perspektiv igen nu, på vilket Ukraina varit ett dramatiskt exempel.
Fred genom ekonomisk utveckling
Det kinesiska ledarskapet anser att ekonomiskt samarbete är nyckeln till att skapa fred i världen- inte någon överenskommelse om vissa godtyckliga regler eller värderingar. President Xi sade i sin rapport: ”I dag förändras vår värld, vår tid och vår historia på ett sätt som saknar tidigare motstycke. De historiska trenderna för fred, utveckling, samarbete och ömsesidig nytta går inte att stoppa. Folkets vilja och vår tids allmänna trender kommer så småningom att leda till en ljus framtid för mänskligheten. Fortfarande orsakar hegemoniska, maktfullkomliga och mobbningsartade tillvägagångssätt – där man använder styrka för att skrämma de svaga, tar från andra med våld och undanflykter och spelar nollsummespel – allvarlig skada. Underskottet i fråga om fred, utveckling, säkerhet och styrelseformer växer. Allt detta innebär utmaningar utan motstycke för det mänskliga samhället. Världen har återigen nått ett vägskäl i historien, och dess framtida kurs kommer att avgöras av alla världens folk.”
I september 2021 och senare i april 2022 (efter Ukrainakrisens utbrott) lanserade president Xi två internationella initiativ i detta avseende: Global Development Initiative (GDI) och Global Security Initiative (GSI). Dessa två kan ses som ett komplement till – och inte som en ersättning för – Bält- och väginitiativet (BRI) som lanserades 2013. Hälsosilkesvägen, som var ett av de viktigaste verktygen som Kina använde i den globala kampen mot COVID-19-pandemin, är ytterligare en aspekt av dessa initiativ.
Ett bälte och väg-initiativet (Belt and Road Initiative – BRI)
BRI, också kallas ibland för den Nya Sidenvägen, som lanserades av president Xi 2013, har varit en stor framgång när det gäller att samla (i skrivande stund mer än 150 nationer och 30 internationella organisationer kring ett koncept för ekonomiskt samarbete som bygger på att överbrygga de enorma klyftorna i utvecklingen, särskilt när det kommer till att finansiera och bygga infrastruktur som är nödvändig för varje ekonomisk utvecklingsprocess samt för att lindra fattigdomen. BRI tar itu med ”utvecklingens tre flaskhalsar”, som president Xi uttryckte dem vid forumet om samarbete mellan Kina och Afrika (FOCAC) 2015: nämligen brist på kapital, brist på infrastruktur och brist på kvalificerad arbetskraft. För att lösa dessa flaskhalsar har Kina föreslagit eller bidragit till att inrätta nya finansiella institutioner, t.ex. den asiatiska investeringsbanken för infrastruktur (AIIB) med ett kapital på 100 miljarder US-dollar, BRICS nya utvecklingsbank med 100 miljarder US-dollar och den nya sidenvägsfonden (vilken uteslutande utgörs av kinesiskt kapital motsvarande 40 miljarder US-dollar). Detta utöver de krediter som tillhandahålls av kinesiska policybanker i storleksordningen en biljon US-dollar. Kina har också ställt sin historiskt sett oöverträffade industri- och ingenjörskapacitet till förfogande för att bygga infrastruktur i många delar av världen. Dessutom har Kina ökat sina investeringar i program för utbildning och utveckling av yrkesfärdigheter i utvecklingsländerna.
Initiativet för global utveckling (GDI) presenterades av president Xi Jinping i sitt UNGA-tal i FN:s generalförsamling i september 2021 med syftet att ”styra den globala utvecklingen mot en ny nivå där det råder balanserad, samordnad och inkluderande tillväxt som svar på de allvarliga chockerna COVID-19 lett till”. President Xi uppmanade till att fortsätta se utveckling som en prioritet och att stärka det internationella samfundets prioriteringar, men att uppnå dem genom en process för att främja industrialisering i utvecklingsländerna. ”Världen måste öka insatserna för utveckling och prioritera och främja samarbetet kring bland annat fattigdomsbekämpning, livsmedelssäkerhet, hantering av COVID-19 och vacciner, utvecklingsfinansiering, klimatförändringar och grön utveckling, industrialisering, digital ekonomi och uppkoppling samt påskynda genomförandet av FN:s 2030-agenda för hållbar utveckling”, sade han.
Det som gör GDI speciellt är att det belyser begreppet utveckling genom att lägga tonvikten på utvecklingsländernas prioriteringar. Detta skiljer sig mycket från de prioriteringar som fastställs av G7, EU och andra västdominerade koalitioner, där politiska förändringar prioriteras snarare än att lösa mänsklighetens brådskande behov, såsom att utrota fattigdom, hunger, brist på rent vatten och elektricitet och brist på tjänster. Denna attityd har alienerat många nationer i Afrika och Asien, som ser den kinesiska visionen av utveckling som mer attraktiv eftersom Kina självt är ett utvecklingsland som framgångsrikt lyckats rädda sitt folk från extrem fattigdom, hunger och ekonomisk efterblivenhet på rekordtid. (Se vår rapport om mötet med GDI:s vänner.)
Det globala säkerhetsinitiativet (GSI) tillkännagavs av president Xi i sitt huvudanförande vid Boao Forum for Asia (BFA) den 21 april 2022. President Xis tillkännagivande kom vid en tidpunkt då spänningen i Europa kring krisen i Ukraina ökade, och en diplomatisk lösning verkade ha fått stå tillbaka för en militär upptrappning med vapen som strömmade in i Ukraina vilket gjorde situationen mer komplicerad att lösa. President Xi presenterade flera viktiga idéer, allt från COVID-19-pandemin, globala ekonomiska utmaningar, mål för hållbar utveckling samt en helhetslösning för freds- och säkerhetsfrågor och uppmanade samtidigt till solidaritet mellan alla nationer. ”Svårigheterna och utmaningarna är ännu en påminnelse om att mänskligheten är en gemenskap med en gemensam framtid där alla människor stiger och faller tillsammans”, sade han.
När det gäller betydelsen av säkerhet och stabilitet för den ekonomiska utvecklingen sade Xi: ”Stabilitet ger ett land välstånd medan instabilitet leder ett land till fattigdom”, och underströk att säkerhet är en förutsättning för utveckling. Han betonade vidare: ”Vi människor lever i en odelbar säkerhetsgemenskap. Det har bevisats gång på gång att det kalla krigets mentalitet bara förstör den globala fredsramen, att hegemonism och maktpolitik bara äventyrar världsfreden”.
President Xi presenterade det föreslagna globala säkerhetsinitiativet på ett öppet sätt, som består av följande delar:
– Uppvisa fortsatt respekt för alla länders suveränitet och territoriella integritet.
– Upprätthåll en icke-inblandnings-policy vad gäller länders interna angelägenheter.
– Respektera de oberoende val av vägar till utveckling och sociala system som människor i olika länder gör.
– Fortsätta att hålla sig till FN-stadgans syften och principer.
– Förkasta kallakrigs-mentaliteten.
– Motverka unilateralism och säga nej till gruppolitik och blockkonfrontationer.
– Fortsätta att ta alla länders legitima säkerhetsfrågor på allvar.
– Upprätthålla principen om odelbar säkerhet, bygga upp en balanserad, effektiv och hållbar säkerhetsarkitektur och motsätta sig strävan efter egen säkerhet på bekostnad av andras säkerhet.
– Fortsätta att engagera sig för att på fredlig väg lösa olikheter och tvister mellan länder genom dialog och samråd.
– Stödja alla ansträngningar som bidrar till en fredlig lösning av kriser.
– Förkasta dubbelmoral.
– Motarbeta den överdrivna användningen av unilaterala sanktioner och långvarig jurisdiktion.
– Samarbeta om regionala tvister och globala utmaningar som terrorism, klimatförändringar, cybersäkerhet och biosäkerhet.
Även om alla dessa principer har uttalats i olika, separata sammanhang, presenteras de här som ett samlat paket. Som ett bra exempel på sambandet mellan stabilitet och ekonomisk utveckling använde president Xi exemplet med den fantastiska utvecklingen i Asien och sade: ”Under de senaste årtiondena har Asien åtnjutit övergripande stabilitet och en ihållande snabb tillväxt, vilket har möjliggjort det asiatiska miraklet. När det går bra för Asien gynnas hela världen.” En tydlig indikator på dessa framsteg i Ostasien är ”ikraftträdandet av det regionala omfattande ekonomiska partnerskapet (RCEP) och öppnandet för trafikering av järnvägen Kina-Laos har effektivt ökat den institutionella och fysiska anslutningen i vår region”, tillade han.
Hur Kina hanterar ekonomiska utmaningar
År 2008 drabbades världsekonomin av den värsta finanskrisen på nästan ett sekel, och hela det västerländska finans- och banksystemet, som var överfyllt av spekulativa och rent spelmässiga satsningar, var på gränsen till total undergång. Västvärldens centralbanker och regeringar (inklusive Japan) valde att rädda finans- och banksystemen på bekostnad av den reala ekonomin och välfärden för befolkningen i västvärlden. Detta ledde till en global fysisk ekonomisk krympning av stora proportioner. Kina, som började bli starkt beroende av export av konsumtionsvaror till USA och Europa, drabbades hårt av dessa två marknaders kollaps. Ironiskt nog invigdes den första sträckan av den kinesiska höghastighetsjärnvägen från Peking till Tianjin (en linje på endast 120 kilometer) den 1 augusti 2008, precis innan de olympiska sommarspelen 2008 i Peking inleddes. Finansmarknaderna i USA och Europa började krascha samtidigt och kulminerade i Lehman Brothers berömda konkurs den 15 september 2008.
Kina lärde sig av denna hårda läxa och valde att investera i den kinesiska inhemska ekonomin, med mycket storskaliga investeringar i framför allt infrastruktur. På bara ett decennium byggde Kina nästan 40 000 km höghastighetsjärnväg i Kina, och Kina blev världsmästare inte bara i byggande av höghastighetsjärnväg, utan också i nästan alla andra områden inom infrastrukturbyggande, som brobyggande, tunnelbygge och tillverkning av verktyg och maskiner som används för detta ändamål. I och med lanseringen av Ett bälte, en väg-initiativet 2013 tog den kinesiska framgångssagan en global vändning. Under det decenniet, efter finanskrisen, omvandlades Kinas ekonomi helt och hållet till världens största industriella system. En ny utvecklingsfilosofi inleddes när Xi Jinping tog över ledarskapet för KKP 2012 och förflyttade Kina från en kvantitetsbaserad exportör av billiga varor till en kvalitetsbaserad industriell makt. Kina räddade inte bara sin egen ekonomi under de följande åren och utvecklades till ett modernt industrisystem, utan bidrog också till att hålla världsekonomin flytande. Medan USA:s Federal Reserve, Bank of England, Europeiska centralbanken och Japans centralbank hällde in nästan 18 biljoner US-dollar i de bankrutta finans- och bankmarknaderna, injicerade Kina nästan lika mycket likviditet i fysiska ekonomiska investeringar både i Kina och i världen genom sina ”fyra stora” såkallade policybanker.
Men utmaningar och kriser fortsätter att hemsöka världsekonomin, t.ex. fortsatta finansiella obalanser, krig, pandemier och störningar i försörjningskedjorna. Kina måste därför utforma nya strategier för att hantera dessa utmaningar i takt med att de uppstår.
Dubbel cirkulation: Även om COVID-19-pandemin minskar i hälsoeffekter orsakar den fortfarande störningar genom plötsliga utbrott, särskilt i Kina där regeringen har beslutat att avsluta tre års strikt pandemikontroll. Men dessa utbrott motverkar inte Kinas beslut att öppna sig. Till och med restriktionerna för utländska resenärer ska tas bort den 8 januari 2023. Världsekonomin kommer dock fortfarande att vackla under effekterna av den energi- och livsmedelskris som orsakats av kriget i Ukraina och de sanktioner som införts mot Ryssland. Kina kommer med största sannolikhet att skynda på utvecklingen av det lokala konsumtionsalternativet. Som beskrivits i del ett är strategin med ”dubbel cirkulation” inte en kortsiktig taktik, men den kommer att drivas på högvarv under år 2023. För det första kommer detta att få till följd att den interna produktionen av varor och tjänster stimuleras, särskilt av den privata sektorn i Kina som drabbades hårt under COVID-19-pandemin. För det andra kommer det att öka exporten av varor till Kina från andra delar av världen. För det tredje är en del av denna politik att locka utländska investeringar till Kina.
Den 14 december offentliggjordes en vitbok av Kinas kommunistpartis centralkommitté och statsrådet om ”genomförande av strategin för att öka den inhemska efterfrågan från 2022 till 2035”. I dokumentet betonas att ”ett beslutsamt genomförande av strategin för att öka den inhemska efterfrågan och främjande av ett holistiskt system för inhemsk efterfrågan är avgörande för att påskynda uppbyggnaden av ett nytt utvecklingsparadigm, där den inhemska marknaden är den viktigaste stöttepelaren och där den inhemska och den internationella marknaden förstärker varandra”. Detta var ett av resultaten av KKP:s 20:e nationella kongress. Den globala ekonomiska situationen kräver dock en snabbare takt i genomförandet av denna politik, med start i början av 2023.
Kina håller snabbt på att bli världens största konsumentmarknad. Kinas medelklass är den största i världen och uppskattas till cirka 400 miljoner individer. Det kinesiska folkets politiska rådgivande konferens (CPPCC) räknar med att ytterligare 400 miljoner kineser kommer att ansluta sig till denna medelklass under de kommande 10-15 åren. Detta saknar motstycke i mänsklighetens historia. En så stor medelinkomstgrupp har otroliga krav på högkvalitativa och säkra varor och tjänster. Detta är både en möjlighet för Kina och världen, men också en stor utmaning.
Termen ”dubbel” avser en ytterligare inriktning på politiken, utöver att bara bygga upp och upprätthålla en stark hemmamarknad. Den andra riktningen är att bibehålla Kina som världens största exportör av industrivaror och teknik till världsmarknaden, med skillnaden att man kommer att gå över till att producera varor av högre kvalitet.
Nya ekonomiska maktcentra
Kina skapar eller bidrar i allt högre grad till att skapa nya ekonomiska maktcentra i ett multilateralt sammanhang, både för att minska sitt tidigare farliga beroende av USA och EU som marknader och som källor för investeringar i Kina. De hänvisningar som president Xi och KKP gjorde vid den 20:e kongressen till BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) och Shanghai Cooperation Organization (SCO) som nya delar av den multilaterala värld som Kina vill se växa fram, är inte bara geopolitiska institutioner, utan har vuxit fram som kraftfulla ekonomiska instrument i en värld där den ekonomiska tyngdpunkten rör sig öster- och söderut. Detta kommer att bidra till en mer balanserad global ekonomisk tillväxt och utveckling. Att Kinas grannar i ASEAN (Association of Southeast Asian Nations) blir nya motorer för tillväxt och utveckling är av stor betydelse för denna process. Indiens tillväxt bidrar också till bilden av det som vissa analytiker, t.ex. den välkända före detta Singaporesiska diplomaten Kishore Mahbubani, kallar det ”asiatiska århundradet” med Kina i centrum. Genom inrättandet av frihandelsavtalet Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP) mellan alla tio Asean-länder plus Kina, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland, inrättades den största frihandelsregionen i världshistorien. RCEP-medlemmarna står för cirka 30 % av världens befolkning (2,2 miljarder människor) och 30 % av världens BNP (29,7 biljoner dollar). Det intressanta med detta avtal (som undertecknades i november 2020) är att det kombinerar de största ekonomierna i Östasien med några av de snabbast växande länderna. Dessutom skär RCEP igenom flera geopolitiska anpassningar och rivaliteter, särskilt mellan Kina och Australien, Japan och Sydkorea. Geoekonomi har dock övertaget i tänkandet hos de flesta av dessa nationer som har hamnat i en situation där de är intrasslade i historiskt bestämda men artificiellt konstruerade politiska allianser med västvärlden.
Kina har ökat sitt ekonomiska samarbete genom BRI med Asean-länderna och genom handel och investeringar med Sydkorea och Japan. Endast Australien har haft handelsproblem med Kina under de senaste åren. Men genom RCEP kan dessa bilaterala meningsskiljaktigheter absorberas och lösas. Färdigställandet av höghastighetsjärnvägen Kina-Laos, som officiellt öppnades i december 2021, var en milstolpe i Kinas anslutning till Aseanländerna. På samma sätt var invigningen av den av Kina byggda första indonesiska höghastighetsjärnvägen under G20-toppmötet i november 2022.
En annan ekonomiskt tyngdpunkt är Shanghai Cooperation Organization (SCO), som under toppmötet i Samarkand (Uzbekistan), vilket ägde rum den 15-16 september förra året, utökades med Iran som ny medlem, vilket gör att dess totala antal permanenta medlemsländer uppgår till nio, med nio andra nationer som observatörer. Saudiarabien och Egypten, två mycket viktiga nationer i arabvärlden, ansökte i år om observatörsstatus. Denna eurasiska organisation, som började som en mekanism för säkerhetssamarbete, har utvecklats till ett ekonomiskt kraftcentrum, med BRI och andra konnektivitetsprojekt som den internationella nord-sydliga transportkorridoren Ryssland-Iran-Indien (INSTC) som ryggrad (se fullständig rapport om toppmötet i Samarkand och dess resolutioner).
Ytterligare ett centrum för ekonomisk och finansiell makt som dras mot Kina och öst är Gulfregionen och arabvärlden. De tre historiska toppmötena mellan Kina och Saudiarabien, Kina och Gulfstaternas samarbetsråd samt Kina och Arabien, som hölls i Saudiarabiens huvudstad Riyadh den 8-10 december, var en vändpunkt i regionens historia. Det var inte bara Saudiarabien som undertecknade ett omfattande strategiskt samarbetsavtal med Kina och upp till 30 ekonomiska projekt, utan president Xi presenterade också en uppsättning gemensamma mekanismer för ekonomiskt, teknologiskt, vetenskapligt och kulturellt samarbete som saknar motstycke i fråga om omfattning och kvalitet i historien om de samtida förbindelserna mellan Kina och denna traditionellt sett pro-angloamerikanska grupp av nationer. Dessa avtal garanterar långsiktiga, ökade och stabila leveranser av olja och gas till Kina (som handlas i kinesisk valuta, inte i US-dollar), vilket är en viktig säkerhetsfråga för det kinesiska ledarskapet. Dessutom omfattar de en ny industrialiseringsprocess för dessa nationer som alltför länge har förlitat sig på enbart export av råolja och gas till världen för att diversifiera sina inkomstkällor genom exempelvis petrokemisk industri. Dessa toppmöten konsoliderade också samarbetet längs BRI för de 22 nationerna i arabvärlden.
Iran, som inte är medlem i Arabförbundet eller GCC, har stärkt sitt samarbete med Kina inte bara genom SCO utan också genom ett liknande 25-årigt omfattande samarbetsavtal med Kina som undertecknades i mars 2021. Iran och GCC (plus Irak) är hemvist för nästan två tredjedelar av världens kolvätereserver. De hyser också några av de största statliga förmögenhetsfonderna. Om vi lägger till Egypten, Turkiet, Jemen och Etiopien till en ring som omfattar alla dessa nationer får vi en konstellation som omfattar mer än 500 miljoner invånare, mestadels unga vuxna och barn, samt befäl över världens kontinentala och maritima stryppunkter. Att Kina upprättar en intim och långsiktig samarbetsmekanism med dessa nationer är en fråga av yttersta vikt för Kinas framtid. Kinas ökande samarbete med Ryssland faller in i samma trend. Kina kommer inte bara att säkra nödvändiga energileveranser och garantera säkerheten för både den maritima sidenvägen och det landbaserade ekonomiska bältet på den nya sidenvägen, utan det kommer också att skapa nya stora marknader och handelspartner som minskar dess beroende av USA och EU.
Afrika är ett annat sådant framtida centrum för ekonomisk makt. Genom forumet för samarbete mellan Kina och Afrika (FOCAC) har Kina stadigt utvecklat sina praktiska förbindelser med denna lovande kontinent. BRIX har redogjort grundligt för denna potential både i analyser och genom seminarier för att visa vad denna potential är och hur Kina förhåller sig till den (seminarium, december 2019).
Risker
Enligt KKP:s ledning kommer Kina att stå inför vissa utmaningar och risker, varav vissa är mindre och har att göra med dess interna styrningsdynamik, medan andra utgör en större källa till oro och har att göra med externa krafter och dynamik.
Internt är korruptionen inom KKP:s led, som beskrevs vid KKP:s 19:e centralkommittés sjätte plenarsammanträde i november 2021, den farligaste interna fienden och utmaningen för KKP:s makt. Denna korruption identifieras i två kategorier: Den ena är den intellektuella korruptionen där vissa delar av partiet tappar bort KKP:s uppdrag och skyldigheter gentemot det kinesiska folket. Partimedlemmar kan bli intellektuellt självbelåtna och lata och, eftersom de är omotiverade, falla in i bekvämlighetszoner. De kommer också att försöka klättra i rang i partiet, inte genom hårt arbete och genom att fullgöra sina plikter utan genom kumpaner, fusk och manipulationer. För det andra ekonomisk korruption inom partiet och de statliga institutionerna, där partimedlemmar försöker berika sig illegalt genom att använda sin maktposition för att ta emot mutor, provisioner och privilegier. I båda kategorierna verkar KKP ha varit vaksamt och genomfört massiva utrensningar (t.ex. Sky Net) i sina led, särskilt sedan Xi Jinping tog över ledarpositionen.
Enligt president Xi har man ännu inte lyckats eliminera korruptionen. Han konstaterade i sin rapport till den 20:e kongressen att: ”Vissa partimedlemmar och tjänstemän saknar en stark ansvarskänsla, förmågan att ta itu med svåra utmaningar och beredskapen att sätta sig in i arbetet. Onödiga formaliteter och byråkratism är fortfarande ganska utpräglade. Att utrota grogrunden för korruption är fortfarande en mödosam uppgift. Vi har redan vidtagit en rad åtgärder för att ta itu med dessa problem, och vi måste öka våra ansträngningar för att se till att de löses helt och hållet.”
Att föreställa sig att KKP:s makt och ledarskap kan utmanas av vissa inhemska krafter eller fraktionsstrider inom KKP, särskilt efter att president Xi har konsoliderat sin makt som kärnledare och med ommöbleringen av toppositionen i den ständiga kommittén för KKP:s centralkommittés politiska byrå, är ett fantasifoster hos vissa västerländska tankesmedjor och medier.
Separatism är en annan intern utmaning, men den drivs främst av utländska makter. Kina har lyckats ta itu med dessa problem i Tibet och Xinjiang på ett beslutsamt sätt, inte bara genom säkerhetsåtgärder utan också genom en storskalig kampanj för ekonomisk och social utveckling. Denna fråga diskuterades grundligt i det webbseminarium som anordnades av BRIX i juli 2021.
Taiwan är en mycket mer komplex och farlig fråga. Detta visades tydligast under och efter det provocerande besöket av den amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi i Taiwan i augusti 2022. Det faktum att det kinesiska folkets befrielsearmé mobiliserades för att simulera en militär kampanj för att ta över Taiwan visar hur allvarlig frågan är. När USA spelar ett dubbelspel när det gäller sin ”ett-Kina-politik”, och redan har klargjort sina avsikter att möta Kina i Sydkinesiska havet och är aktivt engagerat tillsammans med andra nationer i en maritim begränsningsstrategi i Stilla havet som är riktad mot Kina, bör detta vara en stor oroskälla inte bara för det kinesiska folket och dess ledarskap utan även för världssamfundet. Att använda Taiwan som en bricka i ett geopolitiskt spel mot Kina kommer bara att leda till en större militär konfrontation mellan de två makterna.
Den 20:e nationella kongressen och president Xi klargjorde i sin rapport att Taiwanfrågan är en kinesisk fråga som ska lösas av kineserna själva. Medan president Xi upprepade Kinas traditionella politik om ”fredlig” återförening. Här är de relevanta avsnitten i president Xis rapport:
”Politiken med fredlig återförening och ett land, två system är det bästa sättet att förverkliga återföreningen över Taiwansundet, vilket bäst tjänar det kinesiska folkets intressen på båda sidor av sundet och hela den kinesiska nationen. Vi kommer att hålla fast vid principen om ett Kina och 1992 års överenskommelse. På denna grund kommer vi att genomföra omfattande och djupgående samråd om förbindelserna över sundet och nationell återförening med människor från alla politiska partier, sektorer och samhällsskikt i Taiwan, och vi kommer att arbeta tillsammans med dem för att främja en fredlig utveckling av förbindelserna över sundet och främja processen för Kinas fredliga återförening.”
Vidare varnade han: ”Taiwan är Kinas Taiwan. Att lösa Taiwanfrågan är en fråga för kineserna, en fråga som måste lösas av kineserna. Vi kommer att fortsätta att sträva efter fredlig återförening med största uppriktighet och största möjliga ansträngning, men vi kommer aldrig att lova att avstå från att använda våld, och vi förbehåller oss möjligheten att vidta alla nödvändiga åtgärder.”
Orsaken till detta är enligt Xi ”inblandning från utomstående krafter och de få separatister som strävar efter ’Taiwans självständighet’ och deras separatistiska verksamhet”.
Sanktioner, frånkoppling och störningar i försörjningskedjan är förmodligen några av de allvarligaste riskerna som kan påverka inte bara Kina utan även världsekonomin. I sin rapport till KKP:s 20:e nationella kongress sade president Xi att ”Kina håller fast vid den ekonomiska globaliseringens rätta kurs” och främjar liberalisering och underlättande av handel och investeringar. Han varnade dock för att ”Kina motsätter sig protektionism, uppförandet av staket och hinder, frikoppling, störningar i industri- och försörjningskedjor, ensidiga sanktioner och påtryckningar”. Det är helt uppenbart att han riktar sina ord till amerikanska ledare som, särskilt sedan Donald Trump blev president i USA, har drivit fram den ena nya sanktionen och regleringen efter den andra i ett försök att bromsa Kinas ekonomiska uppgång. Verkligheten visar dock att USA och även EU är alldeles för beroende av Kina när det gäller handel och varuleveranser.
Det är ganska oroande för den kinesiska sidan att se att trots ett nästan totalt ömsesidigt beroende mellan Kina och dessa nationer för vissa produkter förespråkar deras ledare frånkoppling och sanktioner mot Kina i vad som verkar vara ett självmordsförsök. Kina har också övervakat EU-ländernas beteende när det gäller import av olja och gas från Ryssland, som de flesta av EU:s medborgare och industrier är beroende av, men som ändå belagts med sanktioner. Denna typ av irrationellt beteende är svårt för kineserna att förstå: Hur kan ett lands ledning utforma en politik som är klart kontraproduktiv och insistera på att genomföra den trots att det är bevisat att den är det?
En annan väckarklocka för Kina och andra nationer ringde när Ukrainakrisen ledde till en global livsmedelskris. Många nationers beroende av Ukraina och Ryssland när det gäller både kemiska gödningsmedel och spannmål visade hur bräckligt det globala försörjningssystemet och den så kallade arbetsfördelningen är.
Det finns andra skäl till varför försörjningskedjor och handel plötsligt kan avbrytas. Utbrottet av COVID-19-pandemin satte rejäla käppar i världsekonomins hjul. Den globaliserade världsekonomin är så sammanflätad att det nästan är omöjligt att producera något helt inom en och samma nation.
De sanktioner som Vita huset nyligen införde mot export av känsliga halvledare till Kina har gjort den kinesiska sidan rasande, men väckt allvarlig oro bland internationella industriföretag som i sin tur är beroende av den kinesiska industriella kapaciteten för sina egna produkter.
Med tanke på att saker och ting i världen är irrationella utvecklar Kina en politik för självförsörjning på många områden. ”Vi har påskyndat ansträngningarna för att bygga upp vårt självförtroende och vår styrka inom vetenskap och teknik, och de nationella utgifterna för forskning och utveckling har ökat från 1 biljon yuan till 2,8 biljoner yuan, vilket är den näst högsta nivån i världen. Vårt land är nu hemvist för den största kohorten av FoU-personal i världen”, sade president Xi i sin rapport till den 20:e nationella kongressen. Han pekade också på ansträngningarna att utveckla landets infrastruktur och industrisektor för att ”göra Kinas industri- och försörjningskedjor mer motståndskraftiga och säkra”. Xi identifierade denna fråga som en nationell säkerhetsfråga och konstaterade att: ”Vi kommer resolut att skydda säkerheten för Kinas statsmakt, system och ideologi och bygga upp säkerhetskapaciteten på nyckelområden. Vi kommer att säkerställa säkerheten för livsmedel, energi och resurser samt viktiga industri- och försörjningskedjor.”
Kina har för avsikt att säkra sin försörjning av strategiska råvaror, men genom fredligt samarbete och handel. I motsats till den uppfattning som skapats av vissa analytiker i väst om Kinas avsikter att bygga upp sin militära kapacitet för att använda våld för att säkra sina leveranser och handelsvägar runt om i världen, saknar Kina inte bara en sådan massiv militär kapacitet, utan det strider också mot dess politik för internationellt styre. Det är mycket enklare och mindre kostsamt att använda fredliga metoder för samarbete och obehindrad handel för att uppnå sådana resultat.
BRIX kommer att publicera en särskild artikel om frågan om försörjningskedjor och Kinas politik i denna fråga under nästa vecka.
Slutsatser
För att kunna förutsäga vart Kina är på väg i en nära och avlägsen framtid, inklusive Ett bälte, en väg-initiativets öde, behöver vi en djup och opartisk granskning av beslutsprocessen och tankegångarna bakom den. Även om man är en rival till Kina måste man veta hur, varför och vart landet rör sig. Vi går miste om en enorm informations- och kunskapsskatt på grund av den negativa rapportering som presenteras i korta klipp i västerländska massmedier och i stereotypa rapporter från tankesmedjor om Folkrepubliken Kina (Kina) och dess viktigaste politiska gren, Kinas kommunistiska parti (KKP). Den negativa bevakningen leder bland annat till att allmänheten, forskare och beslutsfattare hindras från att få en bra inblick i Kinas ledarskaps – särskilt president Xi Jinpings – sinne. Den ursprungliga informationen och det ursprungliga materialet finns i stor utsträckning tillgängligt överallt, men mycket få människor utanför Kina tar initiativet att läsa och diskutera det för att få veta vad som diskuteras och beslutas inne i maktens korridorer i Kina.
Många viktiga frågor behandlades vid KKP:s 20:e nationella kongress, men vi har valt ut några av dem som är av intresse för våra läsare och de som är intresserade av Kinas framtida ekonomiska strategi och i förhållande till Ett bälte, en väg-initiativet.
Det vi kan observera som intressant är följande nyckelpunkter:
– KKP med president Xi Jinping i centrum kommer att fortsätta att vara utformare och verkställare av den Kinesiska politiken. Det kommer att öka sin makt i och över Folkrepubliken Kina och kommer att ytterligare centralisera makten i KKP:s högsta ledning. Medborgarna i Kina accepterar detta faktum inte genom tvång eller säkerhetsåtgärder från regeringens sida, utan genom att bevisa för folket att KKP och den regering som det leder är genom bevis på vad det har åstadkommit under de senaste 100 åren den bästa garantin för att uppfylla den kinesiska drömmen.
– Ingen bör hysa några illusioner om att det finns dramatiska fraktionsstrider inom partiets ledning eller att president Xi skulle kunna avsättas i en ”palatskupp”. Världen måste lära sig att leva med dessa etablerade fakta och acceptera det kinesiska sättet att göra saker och ting så länge det inte utgör ett hot mot andra nationer.
– Den farligaste interna fienden och utmaningen mot KKP:s makt är korruptionen inom dess led, inte någon demokrati- eller människorättsrörelse eller icke-statliga organisationer.
– Det kinesiska ledarskapet har satt upp tydliga ekonomiska mål för de kommande decennierna för att nå det andra hundraårsmålet vid 100-årsdagen av Kinas grundande 2049. Ingenting kan ändra på detta utom en yttre katastrofal händelse som ett världskrig eller ett massivt asteroidnedslag som skulle kunna utplåna den mänskliga civilisationen från jordens yta.
– Kina kommer att fortsätta att vara eller bli världsledande inom många högteknologiska sektorer: informations- och telekommunikationsteknik, artificiell intelligens, ingenjörskonst och byggande av infrastruktur, kärnkraft (inklusive fusionsforskning), rymdforskning, bioteknik och flera andra områden före 2035.
– Reformen och öppnandet kommer att fortsätta med ytterligare öppnande av den kinesiska konsumentmarknaden och investeringar i kinesiska produktiva företag, särskilt inom högteknologiska områden, grön teknik och bioteknik. Detta kommer att öppna stora möjligheter för kompetenta och innovativa europeiska och amerikanska företag. Kina kommer att öppna sin konsumentmarknad mer för att utvecklingsländerna ska kunna exportera jordbruksprodukter och råvaror till Kina.
– Den offentliga sektorn och de statsägda företagen kommer även i fortsättningen att vara den viktigaste pelaren i den kinesiska ekonomins tillväxt och utveckling. Många dörrar öppnas dock och incitament erbjuds för den privata sektorn för att ge nytt blod, särskilt inom ekonomins innovationssida.
– Ett bälte, en väg-initiativet kommer att förbli huvudpelaren i Kinas utrikespolitik och ekonomiska samarbete. Landets diplomatiska uppdrag är tätt sammankopplat med ekonomiskt samarbete och säkerställer BRI:s expansion och säkra uppbyggnad. Kinas grundläggande utrikespolitiska filosofi är ”fred genom ekonomisk utveckling”.
– När det gäller utrikespolitiken kommer Kina att förkasta varje omdefinition av internationell rätt som är förankrad i FN-stadgan. Kina kommer att förkasta begrepp som ”regelbaserad ordning” och ”ansvar att skydda”, som är ett påhitt av vissa maktgrupper i väst för att tillåta sig själva att blanda sig i andra nationers inre angelägenheter med katastrofala följder. Kina kommer att respektera nationer som respekterar dess territoriella integritet, suveränitet och oberoende. Detta gäller frågan om Hongkong och Taiwan, där det inte kommer att göras några kompromisser med principen om ”ett land, två system”. Kina kommer inte heller att blanda sig i andra nationers inre angelägenheter och kommer inte att knyta politiska krav till sina ekonomiska förbindelser med andra nationer.
– När man bedömer var och hur Kina rör sig i framtiden bör västerländska analytiker undvika två ödesdigra misstag:
Ett: Att anta att Kina är en ”auktoritär” och ”diktatorisk” regim som leds av ett kommunistparti som många tror är en produkt av 1900-talet vars plats är på museer och arkeologiska avdelningar, och som tror att Kinas kommunistiska parti är andligt och intellektuellt fristående från den 5000-åriga kinesiska civilisationen, särskilt dess konfucianska komponent.
Två: Projicera västerländsk ideologi och politisk filosofi på Kina, KKP och dess politiska system och filosofi för styrning. Kina är ett unikt land i alla avseenden, historia, kulturpolitik, sociala system och normer samt ekonomisk utveckling.
I slutändan är det det kinesiska folket som kommer att vara domare över KKP:s resultat och regeringens politik. Det är innebörden av en politik som är inriktad på folket. KKP och dess ledning kommer att kollapsa eller störtas i ett fall, och det är om de förlorar ”himlens mandat”, dvs. att tjäna och skydda det kinesiska folkets intressen och behov som partiets främsta raison d’etre.
För vår del är det viktigt att lära sig att leva med Kina som det är, inte som vi önskar att det skall vara. Vi rekommenderar att Kina studeras med utgångspunkt i dessa kinesiska särdrag och inte genom vår västerländska historias glasögon. Det är lika viktigt att studera ledarskapets, särskilt president Xis, sinne och tänkande.
Relaterade artiklar:
Vad kan man förvänta sig av Kinas nya utrikespolitiska teamet i 2023?