Detta gästinlägg publiceras med tillstånd av China Daily.
Av JAVIER VADELL* och LI XING**
Vid det kommande BRICS-toppmötet (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika), som planeras äga rum i Ryssland den 22-24 oktober, väntas flera länder bli inkluderade.
BRIC introducerades för att lyfta fram möjligheter på tillväxtmarknader. Sydafrika anslöt sig 2010 och bildade BRICS. Sedan toppmötet i Johannesburg 2023 har grupperingen inkluderat fler länder i det globala syd, såsom Förenade Arabemiraten, Iran, Etiopien, Egypten och Saudiarabien.
Sedan den globala finanskrisen 2008 har hierarkin i världsekonomin och den globala styrningen, som formats av den USA-ledda liberala ekonomiska ordningen, genomgått en systemkris. Denna kris omfattar flera dimensioner: en funktionellkris, som kännetecknas av att de traditionella internationella institutionerna har misslyckats; en omfattningskris, som kännetecknas av ett överväldigande antal angelägna frågor; en legitimitetskris, som återspeglar ett minskat förtroende för de traditionella institutionerna; och en auktoritetskris, som kännetecknas av de utmaningar som tillväxtekonomiernas framväxt innebär.
Följaktligen försöker allt fler länder i periferin och semiperiferin att bryta de exploaterande banden med det globala finanskapitalet och anpassa sina externa relationer till inhemska behov och utveckling. Som ett resultat av detta får denna avknoppningsprocess allt större genomslag i olika regioner världen över, med det utvidgade BRICS – lett av Kinas ekonomiska inflytande – som en naturlig attraktionspunkt. Denna avknoppning hjälper den globala syd att uppfylla sin strävan efter alternativa former av globalisering som ger den större utrymme för utveckling.
BRICS har utvecklats till att inte bara vara en koalition av tillväxtländer som söker ett större deltagande. Det utvidgade BRICS innebär en kvalitativ omvandling, inte bara i termer av ökat medlemskap utan också som en centripetal geopolitisk kraft i denna nya era av global omvandling.
Flera viktiga faktorer bidrar till att det utvidgade BRICS är attraktivt för länder i globala syd.
Den första är den geopolitiska faktorn. Många länder, inklusive USA:s allierade som Saudiarabien och Turkiet, har tappat förtroendet för USA:s ledarskap på grund av dess oförmåga att tillhandahålla de kollektiva nyttigheter som de en gång var beroende av.
Den andra är den internationella finansiella faktorn. Att den amerikanska dollarn används som vapen mot sina motståndare undergräver förtroendet för det internationella monetära systemet och driver på utvecklingen mot en av-dollarisering. De långsiktiga effekterna av denna trend kan leda till ett mer multipolärt globalt finansiellt system. Detta skifte skulle kunna bana väg för en ny internationell ekonomisk ordning som inkluderar alternativa institutioner för betalningsmedel, värdeenheter och värdereserver, såsom New Development Bank (NDB) och Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB).
Det tredje är global styrning. Det utvidgade BRICS syftar till att främja en alternativ uppsättning normer och värderingar som utmanar den nuvarande västdominerade världsordningen. Fokus ligger på att skapa en multipolär värld, där tillväxtekonomier och länder i det globala syd har större inflytande över global styrning, ekonomiska system och internationella relationer. Denna ambition ligger i linje med gruppens bredare mål att balansera om den globala ekonomiska och politiska ordningen till förmån för utvecklingsländer, varav många känner sig marginaliserade av befintliga internationella institutioner som domineras av västvärlden.
Den fjärde faktorn är den kulturella och civilisatoriska. Det utvidgade BRICS främjar en ny typ av inkluderande globalisering som erkänner kulturell och civilisatorisk mångfald i motsats till den universalism som ofta förespråkas av västvärlden. Detta synsätt är förankrat i en gemensam värdegrund, såsom suveränitet, fredlig samexistens och icke-inblandning i interna angelägenheter, vilket återspeglar andan från Bandungkonferensen 1955.
Betydelsen av det utvidgade BRICS bör därför förstås utifrån dess bidrag till skapandet av en ny modell för ”ömsesidigt beroende global styrning”, där styrningen av globala frågor blir mer delad och samarbetsinriktad mellan olika makter, snarare än dominerad av en enda supermakt eller en liten grupp västländer. Det innebär en interaktiv process med ömsesidiga utmaningar, ömsesidiga begränsningar, ömsesidiga behov och ömsesidig anpassning som bedrivs av både befintliga och framväxande makter. Det är en dynamisk situation där befintliga och framväxande stormakter är sammankopplade i en kontinuerlig interaktiv process som formar och omformar den internationella ordningen.
Det ömsesidigt beroende globala styrningssystemet (Interdependent global governance) visar att globaliseringen leder världsekonomin till verkliga förändringar i det internationella systemet, som omfattar ”olika typer av ekonomiska system” snarare än att enbart följa den enda frimarknadsmodell som dikteras av västvärldens nyliberala doktriner.
Ett ömsesidigt beroende globalt styre innebär en övergång från den USA-ledda västliga hegemoniska dominansen till en situation där ingen enskild hegemon eller något hegemoniskt block definierar de rådande globala normerna och värderingarna. Detta skifte skapar möjligheter för att tillgodose och inkludera alternativa utvecklingsstrategier och policyer. Det öppnar också dörren för olika perspektiv på de mekanismer, normer och värderingar som driver nationell utveckling och tillväxt. De västerländska doktrinerna kring olika ömsesidigt beroende relationer, som de mellan äganderätt och ekonomisk tillväxt, rättsstatsprincipen och marknadsekonomier, fritt valutaflöde och ekonomisk ordning och, inte minst, demokrati och utveckling, blir alltmer flexibla, mindre rigida och icke-universella.
Tillväxtekonomiernas framväxt driver fram en förändring av den internationella ordningen, och det ömsesidiga beroendet av global styrning tyder på att den traditionella nord-syd-axeln och den konventionella distinktionen mellan kärna och periferi är otillräckliga för att förstå den nuvarande komplexiteten i de globala relationerna.
Det ömsesidigt beroende globala styrningssystemet innebär en ny situation, där globaliseringen har skapat en världsekonomisk struktur som kännetecknas av komplexa och sammanflätade kopplingar och ömsesidigt beroende. Tillväxtekonomierna spelar en viktig roll i den globala arbetsfördelningen, leveranskedjorna, värdekedjorna och finanssektorn, vilket ger både det globala nord och det globala syd olika möjligheter och utmaningar. Den politik som förs av dessa tillväxtekonomier avseende finansiering, valuta, investeringar, handel, säkerhet, miljöhänsyn, resurssäkerhet, livsmedelssäkerhet och råvarupriser får allt större global påverkan.
* Javier Vadell är docent vid Pontifical Catholic University of Minas Gerais, Brasilien.
** Li Xing är en av Yunshans ledande forskare och en framstående professor vid Guangdong Institute for International Strategies, Guangdong University of Foreign Studies, Kina.