Thomas Karlsson, Forskare och styrelseledamot i Belt and Road Institute in Sweden
I en tid då Sverige återupptar sina kärnkraftsambitioner mitt i en bräcklig global ekonomi erbjuder Kina de nordiska länderna en möjlighet att bygga upp långsiktig motståndskraft inom energisäkerhet och grön teknik. Denna artikel publicerades ursprungligen av China Today.
När Kinas utrikesminister Wang Yi den 7 juli avslutade sin sex dagar långa rundresa i Danmark, Sverige, Finland och Norge lämnade han inte bara de sedvanliga gemensamma vänskapsförklaringarna efter sig – han lämnade också en inbjudan.
De nordiska beslutsfattarna skulle göra klokt i att överväga den noggrant.
Wang träffade Danmarks kung Frederik X, Sveriges statsminister Ulf Kristersson, Finlands president Alexander Stubb och Norges statsminister Jonas Gahr Støre. I varje huvudstad lovade båda sidor att fördjupa samarbetet inom handel, grön omställning och teknisk innovation.
Tidpunkten kunde knappast vara mer betydelsefull.
Världsekonomin genomgår en period av exceptionella svårigheter. Handelskonflikterna tilltar. Energimarknaderna, som fortfarande bär spår av flera års störningar, är fortsatt bräckliga. Och en tyst men växande osäkerhet breder ut sig kring den amerikanska dollarns länge dominerande roll i den globala finansvärlden.
Mot den bakgrunden är Kinas utsträckta hand till Norden inte någon diplomatisk artighet. Det är en möjlighet att bygga upp motståndskraft just där regionen behöver det mest.
Ett partnerskap som redan bär frukt
Siffrorna talar sitt eget språk. År 2025 uppgick den bilaterala handeln mellan Kina och Sverige till 19,37 miljarder US-dollar, vilket innebär att Sverige förblev Kinas största handelspartner i Norden. Handeln mellan Kina och Danmark översteg 18 miljarder US-dollar, och Kina förblev Danmarks största handelspartner i Asien. Handeln mellan Kina och Norge uppgick till 11,41 miljarder US-dollar, vilket gjorde Kina till Norges största handelspartner i Asien, medan handeln mellan Kina och Finland översteg 8 miljarder US-dollar, med ett investeringsstock i båda riktningarna som översteg 23 miljarder US-dollar. Den totala handeln mellan Kina och de fem nordiska länderna uppgick till 53,17 miljarder US-dollar år 2024, vilket innebär att den växer snabbare än genomsnittet för handeln mellan Kina och Europa.
Elfordon och kraftbatterier har blivit nya prioriterade samarbetsområden, och båda sidor har kapacitet att fördjupa samarbetet inom grön sjöfart, biofarmaceutika, den cirkulära ekonomin och digital styrning – alla områden som särskilt lyftes fram för fördjupat arbete under besöket i juli.
De båda parterna har också åtagit sig att stärka dialogen om global AI-styrning och att utforska gemensamma regler på det området, ett tecken på att samarbetet sträcker sig långt bortom traditionella handelsvaror och in i de teknologier som kommer att definiera nästa fas i relationen.
Danmarks erfarenhet är lärorik. Det gemensamma gröna arbetsprogrammet (2023–2026) mellan de två regeringarna, som har pågått sedan 2023, har redan gett resultat inom vetenskaplig forskning, grön sjöfart och hälso- och sjukvård, och båda sidor har enats om att förhandla fram en ny och uppgraderad version. Det är ett litet men viktigt exempel på hur ett formellt ramverk, när det väl är uppbyggt, tenderar att generera mer samarbete snarare än mindre.
Inget av detta har skett av en slump. Det är resultatet av årtionden av stadigt institutionsbyggande, och den historien är värd att återuppta.
Sveriges energisväng skapar en möjlighet
Ingenstans är detta samarbete potentiellt mer relevant än inom energipolitiken.
Sverige håller för närvarande på att ompröva sin långsiktiga energistrategi, vilket inkluderar en förnyad satsning på kärnkraft. Efter årtionden av begränsad utbyggnad till följd av landets kärnkraftsfolkomröstning 1980 har Stockholm intagit en mer positiv hållning till ny kärnkraftsutbyggnad som svar på den stigande efterfrågan på el, industrialiseringens elektrifiering och klimatmålen. Sverige har nu fastställt en färdplan med målet att uppnå 2 500 MW ny kärnkraftskapacitet senast 2035 och upp till 10 000 MW senast 2045. Staten har gått med på att ta en andel på 60 procent i Videberg Kraft, det företag som planerar nya reaktorer vid Ringhals, och lagstiftarna har lättat på tillståndsreglerna för att öppna dörren för utbyggnad utanför landets tre befintliga anläggningar.
Detta är ett välkommet och nödvändigt steg.
Kärnkraften kommer, tillsammans med vattenkraften, att förbli ryggraden i Sveriges ambitioner om ett fossilfritt samhälle.
Samtidigt kräver storskaliga kärnkraftsprojekt långa planeringshorisonter, stora kapitalinvesteringar och komplexa tillståndsprocesser. Även i optimistiska scenarier är det osannolikt att betydande ny produktionskapacitet kommer att finnas tillgänglig på kort sikt. Sverige står därför inför en praktisk utmaning som många industriländer känner igen: hur man upprätthåller energistabiliteten och stöder industriell tillväxt medan långsiktiga infrastrukturprojekt fortfarande är under utveckling.
Denna övergångsperiod skapar möjligheter för kompletterande tekniker, däribland modernisering av elnätet, energilagring, integration av förnybar energi och elektrifiering av industrin – alla sektorer där kinesiska företag har utvecklat betydande tillverkningskapacitet och teknisk expertis.
Vad Kina kan erbjuda, och vad de nordiska länderna redan besitter
Kina har idag ett av världens största tillverkningsnätverk för teknik inom förnybar energi, batterier, elfordon och energilagring i nätstorlek. För de nordiska länderna, som strävar efter att minska koldioxidutsläppen samtidigt som de värnar om den industriella konkurrenskraften, kan dessa resurser erbjuda praktiska fördelar.
Samtidigt bidrar de nordiska länderna med sina egna betydande styrkor till partnerskapet: avancerad teknik, starka forskningsinstitutioner, högt utvecklad digital infrastruktur och globalt konkurrenskraftiga industrier inom ren teknik.
Särskilt Sverige kombinerar industriell kapacitet med rikliga naturresurser, däribland järnmalm och flera mineraler som är viktiga för batterier och försörjningskedjorna för grön energi.
Det är just denna kombination av resurser och teknik som har drivit en stor del av den senaste tidens tillväxt i handeln mellan Kina och Norden, och det finns få skäl till varför den inte skulle kunna utvidgas till att även omfatta komponenter till små modulära reaktorer, batteriåtervinning och nästa generations nätmaterial. Samarbete inom områden som batteriåtervinning, teknik för smarta elnät, grön sjöfart och koldioxidsnåla industrimaterial skulle därför kunna visa sig vara till ömsesidig nytta.
Den avgörande frågan är inte om möjligheterna finns, utan om båda sidor kan upprätthålla ett pragmatiskt samarbete trots allmänna geopolitiska spänningar och en växande ekonomisk fragmentering på internationell nivå..
En relation som byggts upp under årtionden
Det bredare historiska sammanhanget spelar också roll.
Sverige var det första västlandet som upprättade diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken Kina (Kina) i maj 1950 – en relation som nu är inne på sitt 76:e år. Danmark och Finland erkände Kina senare samma år, och Norge följde efter 1954.
Under de senaste 76 åren har Kina och de nordiska länderna byggt upp omfattande nätverk för utbyte inom handel, utbildning och diplomati. Kina och Sverige undertecknade ett mellanstatligt handelsavtal redan 1957. Deras gemensamma ekonomi- och handelskommitté har sedan dess sammanträtt tjugo gånger. I dag har mer än 600 svenska företag en långsiktig närvaro på den kinesiska marknaden, och nästan 10 000 svenska företag bedriver någon form av handel med Kina. IKEA är det mest kända av dem. År 2025 utnämndes Sverige till hedersgäst vid China International Import Expo i Shanghai, ett erkännande som markerade 75-årsjubileet av de båda ländernas förbindelser.
De kommersiella banden sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden. För mer än två århundraden sedan seglade svenska fartyg längs sjöhandelsvägarna till Guangzhou, numera huvudstad i den sydkinesiska provinsen Guangdong, och återvände lastade med siden, te och porslin – en påminnelse om att utbytet mellan dessa två nationer går långt före alla moderna politiska överenskommelser.
Över sju decennier av samarbete, som har överskridit klyftorna under det kalla kriget, skiftande regeringar och en föränderlig världsordning, har lagt grunden för en institutionell förtrogenhet och ömsesidig respekt som nyare partner helt enkelt inte har.
Denna historia är en tillgång, och den bör inte slösas bort i ett läge där båda sidor har så mycket att vinna på samarbete inom grön teknik och energisäkerhet.
Att blicka bortom nutiden
Argumentet för ett fortsatt samarbete mellan Kina och de nordiska länderna sträcker sig i slutändan bortom omedelbara kommersiella vinster.
När regeringarna ställs inför ökad protektionism, energisäkerhetsproblem och osäkerhet i det globala ekonomiska systemet blir diversifierade partnerskap alltmer värdefulla. Kina har upprepade gånger betonat sitt stöd för multilateral handel och stabila industriella leveranskedjor mellan Kina och Europa. De nordiska länderna fortsätter samtidigt att söka pålitliga internationella partnerskap som kan stödja den gröna omställningen och den långsiktiga industriella konkurrenskraften.
Naturligtvis är farhågorna kring tekniska standarder, ekonomiskt beroende och nationell säkerhet fortfarande en del av diskussionen. Dessa farhågor förtjänar en seriös och balanserad bedömning. Strategisk försiktighet utesluter dock inte nödvändigtvis ett konstruktivt samarbete.
Den större frågan är om Europa och Kina kan upprätthålla ett tillräckligt praktiskt samarbete för att hantera gemensamma utmaningar inom klimatomställning, industriell modernisering och teknisk förändring.
Wang Yis besök, och den enighet som nåddes med alla fyra regeringarna om att upprätthålla sina bilaterala partnerskap, signalerar att Peking ser regionen som en seriös långsiktig partner, inte bara som en bekväm marknad.
För de nordiska länderna är det klokast att anpassa sig till denna vision. Planera Energisäkerhet, industripolitik och handelsförbindelser inte bara för de kommande fyra eller fem åren, utan för de kommande årtiondena.
Över sju decennier av diplomatiska förbindelser garanterar inte framtida samarbete. Men de utgör en grund som många nyare internationella relationer saknar. I en tid präglad av global osäkerhet kan denna grund visa sig vara allt mer värdefull.